Namnet Järna har intet samband med de i sen tid anlagda järnbruken Snöån, Andersfors och Eriksfors. Namnet går otvivelaktigt tillbaka till den tid under järnåldern, då en efter tidens mått omfattande produktion av järn med sjö- och myrmalm som råvara bedrevs här. Denna järnhantering upphörde synbarligen i Järna, när bergmalmerna vid medeltidens början fick sitt genombrott.

När svensk järnhantering från och med 1600-talet rönte ett starkt uppsving, fick Västerdalarna ej del av denna utveckling. Dels fanns här ingen malm, dels – och framför allt – fick man inte anlägga järnverk här, emedan alla skogar var reserverade för Falu gruva.

 

När krutsprängningen under 1700-talet minskade vedåtgången vid gruvan och denna produktion dessutom sjönk, blev Västerdalarnas skogar så att säga lovliga för järnindustri. Sålunda tillkom Säfsnäsbruken på 1720-talet, Lindesnäs vid århundradets slut och Lövsjö masugn 1805.

I masugnen vid hyttan förvandlades malmen till tackjärn. Vid bruken gjordes tackjärnet smidbart och räcktes ut till stänger, stångjärn. Träkol var en svårtransporterad vara och därför spreds anläggningarna ut över skogarna och gjordes små, för att man skulle slippa långa koltransporter.

Dessa omständigheter bildar bakgrunden till att Bergslaget 1806 – och först då – hos myndigheterna sökte tillstånd att anlägga ett järnverk vid Snöåns utlopp ur Storsjön. Bergslagets medintressent i Lövsjö masugn gjorde motstånd, och först 1811 beviljades tillstånd att vid Snöån årligen producera 135 ton stångjärn och av en del av detta tillverka 45 ton s k manufaktur, mest liar och spik.

 

Som komplement till Snöån tillkom 1830 Andersfors och 1837 Eriksfors (Snöåverken). Produktionen höjdes under 1800-talet, alltefter som myndigheterna lossade på den gamla ransoneringen av järntillverkningen. Snöån kom dock aldrig upp till högre årsproduktion än
200 ton (1852).

Tackjärnet kördes huvudsakligen vintertid från Lövsjö, Tanså och Limå masugnar, de färdiga produkterna till Grangärde eller Filipstad för vidare befordran uti världen. De långa transportsträckorna med häst och de små lassen (ca 400 kg) förklarar, varför forlönerna blev små. Kolförtjänsterna var också små. Järnabönderna hade aldrig lärt kolningskonsten, då de alltid levererat så kallade kabbar till gruvan. Skogen var dessutom illa åtgången genom svedjande.

Bönderna måste därför göra uttag i bruksmagasinet, blev skuldsatta och fick gå från sina gårdar. Därtill bidrog att bönderna ofta var djupt skuldsatta även hos köpmän i Falun. För att trygga fordringar hos bönderna måste bolaget på auktioner ropa in ”fler fastigheter än som eljest varit skäl att inköpa”. När den moderna skogsindustrin kom, visade det sig, vilket värde dessa halvt påtvingade fastigheter representerade. Men det är en senare historia.

 

Från slutet av 1840-talet sjönk bolagets intresse för Snöåverken. Sedan Bergslaget köpt Lindesnäs 1853, inleddes en koncentrationsprocess: Eriksfors lades ned 1854, Andersfors 1857 och 1866 var även Snöåns tid ute. Där fanns då en stångjärnssmedja, en manufaktursmedja, två kolhus, två tackjärnsbodar, en ramsåg och en kvarn (båda nu restaurerade), fyra arbetarbostäder, ett brukskontor, diverse bodar och ekonomibyggnader för jordbruket samt bruksinspektorsgården.

Gångna tiders brukssamhällen var inga stora tätorter. Någon brukspatron har aldrig bott på Snöån under brukets korta levnad utan en rad inspektorer – efter 1866 skogsförvaltare – vars namn ännu är levande i Järnabygden såsom A J Fröman, O Lindgren – som lär spöka än i dag – och sist Grindal.

Av Andersfors och Eriksfors återstår i dag endast ringa rester. Snöån däremot har levat kvar som en behagfull och stilla bruksidyll.

Avskrift från skylt Kulturminne vid bron in till Snöå Bruk.